Sådär ja !
Nu har jag bokat in 10 körlektioner, hela Maj månad blev uppbokad, med två gånger två körlektioner i veckan, förmiddag/eftermiddag. Det har bok, risk 1&2 inköpt, och risk 1 inbokad.
20 stycken prov på körskolans website, så nu bär det av. Den 6:te Maj börjar jag på riktigt. Syn-testet är avklarat, nu väntar jag bara på att körkortstillståndet ska komma hem, och sedan är det bara att tuta och övningsköra !
Nu ska jag bara hitta en sjysst hoj att införskaffa!
Livet börjar kännas rätt jäkla intressant igen ! :-)
tisdag 12 april 2011
måndag 11 april 2011
Ungdomsdröm...
Jag har i många år, faktiskt 20 år snart, drömt om att skaffa MC kort. Enda gången jag egentligen kom nära var då, när jag 16 år gammal började köra på körskola för att ta kortet. Dock missade jag uppkörning och sedan blev det snart dags att flytta, sedan kom det alltid saker emellan.
Flytt, studier, dåligt med pengar, mer flytt, flickvänner, andra prioriteringar.
Nu när jag ändå hamnat där jag idag är, så ska jag till slut se till att ta MC kort! Jag har helt enkelt till slut bestämt mig för att göra det som jag så länge velat göra. För att se till att det verkligen blir av ska jag dessutom se till att köpa en paketutbildning, få så mycket jag kan inplanerat till punkt och pricka så att det klaffar. Ska inte lämna något till slumpen, så jag ska till och med se till att boka in ett par extra körlektioner så det inte blir att det saknas i slutänden.
Ska även i samband med det se till att få tag på en sjysst hoj. Har börjat kika runt och fastnat för Yamaha Virago. En lagom stor hoj, med lagom motor, som kan ge mig det jag saknar, friheten att ge mig iväg en sväng på motorcykel. Det är faktiskt inte ofta jag känner mig så fri, lugn, samlad och glad som när jag sitter på en motorcykel.
När jag sitter på en motorcykel, får jag alltid känslan av total frihet, att vrida om gashantaget, och känna hur motorn under mig varvar upp, och det bara bär iväg. Hela kroppen pirrar och allt känns bara så... rätt.
Nu ska jag fan ta steget fullt ut, och ge mig det, möjligheten att bara sätta mig på hojen och dra iväg och känna mig fri från allt ett tag.
Sovdags, väldigt trött efter flera nätter med lite eller ingen sömn. Nu när jag kommit på vad jag vill göra för att komma vidare, känner jag mig lugn igen, och tröttheten efter de senaste dagarna gör sig påmind. Grubblandet har försvunnit och ersatts med en förväntan, som om jag vore barn igen och längtade efter att öppa mina julklappar. Gnatt.
Flytt, studier, dåligt med pengar, mer flytt, flickvänner, andra prioriteringar.
Nu när jag ändå hamnat där jag idag är, så ska jag till slut se till att ta MC kort! Jag har helt enkelt till slut bestämt mig för att göra det som jag så länge velat göra. För att se till att det verkligen blir av ska jag dessutom se till att köpa en paketutbildning, få så mycket jag kan inplanerat till punkt och pricka så att det klaffar. Ska inte lämna något till slumpen, så jag ska till och med se till att boka in ett par extra körlektioner så det inte blir att det saknas i slutänden.
Ska även i samband med det se till att få tag på en sjysst hoj. Har börjat kika runt och fastnat för Yamaha Virago. En lagom stor hoj, med lagom motor, som kan ge mig det jag saknar, friheten att ge mig iväg en sväng på motorcykel. Det är faktiskt inte ofta jag känner mig så fri, lugn, samlad och glad som när jag sitter på en motorcykel.
När jag sitter på en motorcykel, får jag alltid känslan av total frihet, att vrida om gashantaget, och känna hur motorn under mig varvar upp, och det bara bär iväg. Hela kroppen pirrar och allt känns bara så... rätt.
Nu ska jag fan ta steget fullt ut, och ge mig det, möjligheten att bara sätta mig på hojen och dra iväg och känna mig fri från allt ett tag.
Sovdags, väldigt trött efter flera nätter med lite eller ingen sömn. Nu när jag kommit på vad jag vill göra för att komma vidare, känner jag mig lugn igen, och tröttheten efter de senaste dagarna gör sig påmind. Grubblandet har försvunnit och ersatts med en förväntan, som om jag vore barn igen och längtade efter att öppa mina julklappar. Gnatt.
söndag 10 april 2011
Surt sa räven...
Nu verkar polletten trillat ner, och i och med det, så kommer känslorna. Det är inte riktigt min grej att träffa någon som känner detsamma som jag.
Överlever, det gör jag, alltid :-) Förbannelse eller inte, det rör mig inte i ryggen, jag är glad över att hon var ärlig och rättfram nu, istället för senare när jag lagt ner hjärta och själ i ett förhållande trots att jag vet att det tar slut.
Och jag har dessutom lärt att det faktiskt finns just den typen jag letar efter för att göra mig "hel" eller vad man nu säger. En dag kanske jag träffar rätt, och jag håller nog faktiskt fast vid det även om det gör ont på vägen.
Har testat att försöka få det att fungera med någon som inte håller måttet, men det känns som det mest är a total waste of time, då jag förr eller senare kommer fram till att jag faktiskt måste känna något själv annars lurar jag mig själv och den jag för tillfället umgås med, och det gör ingen lycklig.
Att försöka förändra någon finns inte på kartan så för mig är det helt enkelt en quest, att lära känna någon som ger mig en känsla av syfte med ett förhållande, ge och ta, gemensamt, och komma överrens om alla delar. Jag mår bättre själv, tillsammans med min son, än att försöka skapa något som inte finns.
Önskan är detsamma som förut, någon att prata med, tro på, känna en närhet med, och en känsla av syfte tillsammans med. Om jag träffar rätt en dag, så kommer det fylla det tomrum jag faktiskt (trot eller ej), har.
Självständigt, driftig, fungerande, javisst, men för att få någon glöd i livet saknar jag någon.
När den dagen kommer, kommer alla brickor landa, och jag kan till sist ge mig vidare för att utforska resten av livet, det är trots allt en kort och intensiv del vi har här, sedan är det snart borta...
Nej, nu har jag babblat på tillräckligt, nu ska jag sova. Gnatt.
Signing off, til next time, goodnight and sayonara !
Överlever, det gör jag, alltid :-) Förbannelse eller inte, det rör mig inte i ryggen, jag är glad över att hon var ärlig och rättfram nu, istället för senare när jag lagt ner hjärta och själ i ett förhållande trots att jag vet att det tar slut.
Och jag har dessutom lärt att det faktiskt finns just den typen jag letar efter för att göra mig "hel" eller vad man nu säger. En dag kanske jag träffar rätt, och jag håller nog faktiskt fast vid det även om det gör ont på vägen.
Har testat att försöka få det att fungera med någon som inte håller måttet, men det känns som det mest är a total waste of time, då jag förr eller senare kommer fram till att jag faktiskt måste känna något själv annars lurar jag mig själv och den jag för tillfället umgås med, och det gör ingen lycklig.
Att försöka förändra någon finns inte på kartan så för mig är det helt enkelt en quest, att lära känna någon som ger mig en känsla av syfte med ett förhållande, ge och ta, gemensamt, och komma överrens om alla delar. Jag mår bättre själv, tillsammans med min son, än att försöka skapa något som inte finns.
Önskan är detsamma som förut, någon att prata med, tro på, känna en närhet med, och en känsla av syfte tillsammans med. Om jag träffar rätt en dag, så kommer det fylla det tomrum jag faktiskt (trot eller ej), har.
Självständigt, driftig, fungerande, javisst, men för att få någon glöd i livet saknar jag någon.
När den dagen kommer, kommer alla brickor landa, och jag kan till sist ge mig vidare för att utforska resten av livet, det är trots allt en kort och intensiv del vi har här, sedan är det snart borta...
Nej, nu har jag babblat på tillräckligt, nu ska jag sova. Gnatt.
Signing off, til next time, goodnight and sayonara !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)