Surt sa räven...

Nu verkar polletten trillat ner, och i och med det, så kommer känslorna. Det är inte riktigt min grej att träffa någon som känner detsamma som jag.

Överlever, det gör jag, alltid :-) Förbannelse eller inte, det rör mig inte i ryggen, jag är glad över att hon var ärlig och rättfram nu, istället för senare när jag lagt ner hjärta och själ i ett förhållande trots att jag vet att det tar slut.

Och jag har dessutom lärt att det faktiskt finns just den typen jag letar efter för att göra mig "hel" eller vad man nu säger. En dag kanske jag träffar rätt, och jag håller nog faktiskt fast vid det även om det gör ont på vägen.

Har testat att försöka få det att fungera med någon som inte håller måttet, men det känns som det mest är a total waste of time, då jag förr eller senare kommer fram till att jag faktiskt måste känna något själv annars lurar jag mig själv och den jag för tillfället umgås med, och det gör ingen lycklig.

Att försöka förändra någon finns inte på kartan så för mig är det helt enkelt en quest, att lära känna någon som ger mig en känsla av syfte med ett förhållande, ge och ta, gemensamt, och komma överrens om alla delar. Jag mår bättre själv, tillsammans med min son, än att försöka skapa något som inte finns.

Önskan är detsamma som förut, någon att prata med, tro på, känna en närhet med, och en känsla av syfte tillsammans med. Om jag träffar rätt en dag, så kommer det fylla det tomrum jag faktiskt (trot eller ej), har.

Självständigt, driftig, fungerande, javisst, men för att få någon glöd i livet saknar jag någon.

När den dagen kommer, kommer alla brickor landa, och jag kan till sist ge mig vidare för att utforska resten av livet, det är trots allt en kort och intensiv del vi har här, sedan är det snart borta...

Nej, nu har jag babblat på tillräckligt, nu ska jag sova. Gnatt.

Signing off, til next time, goodnight and sayonara !