söndag 24 augusti 2014

Nya försök att börja skriva igen ...

Jepp, nu gör vi det igen, vi ger oss på att skriva lite blogg-inlägg igen. Det brukar bli rätt sporadiskt, men jag tänkte att lagom till min 40-årsdag kanske jag borde sätta fart lite igen. Eventuellt blir det bloggandet som blir det jag lämnar efter mig, speciellt till den yngste i familjen.

Inte för att jag är riktigt dålig, men den MS diagnos jag fick i slutet på 2006 har från och till gjort sig mer eller mindre påmind, och det i samband med att jag har ett nytt jobb och röker alldeles för mycket, speciellt med tanke på att jag har MS, så börjar jag väl känna av lite smått att jag faktiskt inte blir yngre.

Visst, jag känner mig inte mycket vuxnare nu än när jag var 20, men vissa saker har förändrats. Jag är mycket mer självsäker i jobb-sammanhang, och jag har betydligt mer initiativ i att ta tag i saker som behöver göras, speciellt när jag hjälper till på olika håll o kanter. Livet har väl börjat skapa någon form av "erfarenhet", speciellt i att "om man inte har testat så vet man inte om man kan", och "om man inte lyckas första gången, betyder det inte att man inte lyckas om man försöker igen" osv... Listan med sådana fina citat kan man nog hitta på tusen ställen på nätet.

MS'n har blivit mer påtaglig sedan ca 1-2 år tillbaka, då det satt sig mer permanent på benen. Det är styltigt och jobbigt att gå efter man fått upp värmen, ungefär som om man inte riktigt vet hur man gör, och därför måste kämpa som fan för att komma ihåg hur man lyfter, roterar och sätter ner benen för varje sten. Efter ett tag är musklerna i vaderna och benen generellt riktigt spända och trötta, trots korta promenader, och det verkar inte hjälpa hur mycket jag tränar. Kan iofs inte längre springa löpband som jag gjorde för ett par år sedan, då jag av risk att snubbla inte vågar mig på det längre, då ena foten har fått s.k. "dropfot". Ingen allvarlig, men tillräckligt för att efter ett tag få mig att sätta ner tårna först åt fel håll så att snubblande är oundvikligt.

I och med sambons mamma's bortgång det här året, samt tiden upp till det med all behandling, och skötsel av henne hemma, så har jag inte riktigt haft ork eller tid i att ta tag i rökningen heller, som faktiskt tydligare och tydligare visar ett samband med MSn. När jag röker så känner jag tydligare av känslobortfallet i de delar så som vänster arm/hand, samt att jag blir segare i benen, det är så påtagligt att jag nu verkligen kan känna av när jag rökt eller inte.

Mina första steg i att hantera detta har blivit att jag nu faktiskt börjar med att dra ner på rökandet till samma nivåer som förr, på mitt förra jobb. Då rökte jag inget förrän jag kom hem på eftermiddagen, och då blev det oftast max 4 cigaretter per dag. Så, innan jul, ska jag tillbaka dit, och om jag lyckas fortsätta därefter, så ska jag se till att avsluta det behovet helt. Jag har verkliga förbättringar att nå om jag låter bli dom, men vågar inte gå allt för fort fram, då är jag rädd att jag bara slutar ett tag, och så vaknar jag upp om ett halvår och är tillbaka på 10 - 20 cigg om dagen igen... Har haft mina stunder redan då jag haft uppehåll i en vecka, eller ett par dagar, men det tar inte lång tid innan jag är tillbaka igen.

Så, tillbaka till 40-årsdagen. Det är nu bara 3 dagar kvar, den 27:de ska det ske. Är inte riktigt personligheten som måste förändra hela sitt liv när jag når 40 år, mest för att jag faktiskt är rätt nöjd med mitt liv som det är idag. Förutom MSn/cigaretterna, så har jag 3 ungar som jag ibland blir så trött på, men samtidigt räcker det att jag är borta från dom ett par timmar så saknar jag dom något otroligt. Bor i en fin lägenhet, helt okey enligt min mening, och har ett riktigt kul och spännande jobb, som jag får utvecklas och jobba hårt i (jobbet är viktigt). Bor även tillsammans med en fantastisk kvinna som jag nog skulle göra allt för, som även gör otroligt mycket för mig och våra barns skull. Så, det blir ingen sportbil, motorcykel, klättra himalaya, ge mig ut på "tankefärd", åka skateboard nerför världens längsta backe, omge mig med vackra 20-åringar, eller på annat sätt förändra mitt liv. Jag är faktiskt inte bara nöjd, jag är innerligt lycklig över att få ha möjligheten med det liv jag har och lever idag. Visst, det finns alltid saker som jag önskar vore annorlunda, men jag känner samtidigt inte att det vore värt det om det ruckar på något av det jag redan idag har.

Nu ska jag försöka komma på vad jag ska hitta på till middag, och eventuellt städa upp lite efter de små, då sambon just nu befinner sig hos sin bästa vän och ska vakna till ordentligt efter gårdagens kräftskiva innan hon ska våga ge sig av hemåt i bilen.

Som sagt, får se om jag kan skriva mer den här gången, eller om det försvinner i mängden till sist oavsett.


Inga kommentarer: