Det är tur att man har vänner som finns kvar, hur lång tid det än går mellan samtalen/träffar.
Igår träffade jag en av dom, en av de jag känt längst, på MSN, och vi pratade gamla minnen och piggade upp varandra. Hon får mig alltid att bli lite piggare, och vi har många roliga minnen sedan gymnasietiden. Det var roligt att jag dessutom kunde pigga upp henne, och att det var som om vi hade haft vår vänskap på paus, vi kunde ta upp samtalen som om det vore igår vi pratade sist.
Det är skönt att veta att man det finns, och att dom finns kvar. Det gör att livet blir lite lättare, när man kan ägna ett par timmar till att chatta, och sedan känna sig nästan som man gjorde då, den där tiden när man var ung och i spänd förväntan på livet. Man kommer ner på jorden igen, och känner att livet faktiskt inte är över, även om man snart är 35, medelålders som man säger. Om man får uppleva så mycket fram till nu, tänk bara hur mycket nytt man får lära sig de kommande åren, speciellt när man har en liten kille i huset, som lär mig mer om livet och saker runt om, än vad jag trodde fanns.
Livet går vidare, och det kommer alltid finnas något nytt runt kröken, som gör vardagen till en vardag med guldkanter, det gäller bara att ta sig tiden att se det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar